Två personer har nyligen och dagarna efter varandra pratat/frågat mig om deras kompisar/föredetta kompisar.
Och jag kan inte hindra mig själv från tt fråg mig själv den klassiska frågan "varför?". Varför
pratar dom med mig? Varför oh Hur kan jag ens försök ge ett gensvar till den jg praar med? Jag har EN kvar och knappt det. EN kvar som jag gillar. EN kvar som jag pratar med. EN kvar som jag kan ringa till efter några månaders tystnad och sedan ungås med som om det var igår.

Spångenlivet var väl egentligen bara kasst av två anledningar. 1. Jag. 2. Folk man ungicks med.
Vi var bara ytliga kompisar. I 9 år gick vi i samma klass och det känns ändå som om jag känner folk på NFU bättre än vad jag gjorde på spången, jag gillar iaf folk här mer ^^.
Allt som oftast var det något som nån sa eller gjorde som gjorde någon annan irriterad, och i stället för att ens säga något eller ens låtsas som om man brydde sig så lät man det bara passera, och var tillslut nästan begravd i en massa irriterade och småhatiska tankar. Nice.
("Jaha, där kom det visst en ny tjej till vår klass. Och oj! alla verkar gilla henne. Det va ju något nytt. Störig unge. Hoppsan! där försvann visst alla man kallar för vänner och börjar umgås med henne. Okej. Och DÄR slutar de prata med mig. Och DÄR byter de platser på lektionerna. DÄR DÄR DÄR börjar de ignorera mig. Och DÄR sitter jag och äter själv för första gången (not nice). Och DÄR börjar jag bemästa tekniken i svansning ( = att svansa efter någon = följa efter en person/grupp med människor i hopp om att smälta in och inte se helt bedrövligt ensam ut." Kan återigen inte låta bli med den klassiska frågan "varför?". Varför sa jag inget? Varför gjorde dom det? (vet egentigen svret på den men what the fuck). Och Hade det blivit anorluna om jag ens en gång lyckades bry mig?. "oh, well ett par DÄR eftetåt så mer eller mindre dumpar nya tjejen mina vänner och de börjar prata med mig igen, jag är inte själv längre, jag hör till, de är helt anorlunda, jag är inte det, vi slutar nian och har setts en gång sedan dess.")
Vi satt brevid varandra varje dag men pratade aldrig med varandra. Vi behandlade varandra som skit och någonstans dr i vår vännskap så frös vi konstant ut varandra med något så enkelt som tystnad. Eller Vi kan ju lika bra bytas ut till Jag. Jag sade aldrig något av vikt till dem, lät ingen bry sig för i så fall skulle jag vara tvungen att bry mig, jag konfronterade dem inte när det började gå utför för oss och gick iväg så fort det blev lite jobbigt.
Som en person och lärare nyss skrev: "Jag tror du har en överdrivet negativ bild av både innehållet och dina kamrater". Wtf? är jag överdrivet negativ? Tack som fan iaf.

Orkar inte mer sånt skit nu (tankar asså), och vill egentligen inte ångra.
Men vad fan, har iaf en kvar och för det ska man vara jävligt gald. Har kvar en vänn som jag haft sedan förskolan och planerar inte på att släppa henne på ett tag framöver :).
*snörvel* jag är sjuuuk.