Vad är egentligen den vanligaste meningen jag hör?
-Jag vet inte (som ibland varieras lite och blir till jag fattar inte.)

(Hur kan man egentligen inte fatta? det som står där är vad det är och visst, något är till för att läsas mellan raderna. Men fatta tycker jag att man nästan borde göra även om man inte pallar sätta sig in i vad som står.) höh

som dom små orden typ, höh, ballahir, mihi, tralalala. Betyder dom något?
Ja, egentligen betyder dom inget. Dom har bara en mening med att finnas. vissa får finnas i mitt språk för dom kan säga "hey! jag menar inte allvar, skratta din lilla sak!".
Vilket folk ändå inte fattar och tror att jag tappat min sistahjärncell. höh ( =jag har fler hjärnceller, men lätta upp stämningen för jag pallar inte med seriöst skit)
andra får finnas i mitt språk för jag lägger in små ord typ gaah, iiiih, och argh för jag har för många tankar som befinner sig i huvet och jag hinner inte med att skriva allt då blir det bara ett litet skitord. Typ, aargh. Vilket är sjukt dåligt egentligen för då fattar folk ännu mindre av vad jag snackar om.

Men som det inlägget för typ... ett tag sedan "Jag drömmer om dig, död." Folk tror att dom fattar vad jag menat men nej, inte alls. Det hade kunnat vara ett "hey! jag vet inte vem jag är och jag är helt loooost mitt i ingenting" Men grejen är - jag vet precis vem jag är (även om det kommer ta lite tid att acceptera det så vet jag iaf).
Inlägget var mer ett instängt vrål som förtryckts ner i några meningar som sedan fått filtreras för att inte alls säga något av vad det egetligen handlar om. Jag hatar det. Jag hatar att man tar ifrån mig det som jag tyckte och faktiskt fortfarande borde tycka om att göra. För när dom små svensklärarna kom och började klaga och rätta varenda liten grej som jag gillade med min text till något som jag försökt undvika, då började jag göra samma sak. Istället för att bara fortsätta skriva vad jag kände för så började jag överanalysera och hålla på att sönderdela mina egna meningar, för att försöka något som var fel.

Man blir helt enkelt sjukt less på sig själv när man inte längre kan göra det man vet att man borde utan istället behöver övervaka allt bara för att slippa andra som säger att man inte kan.
argh, f*ck it. Jag kan inte ens skriva det jag gått och tänkt på hurlängesomhelst utan att det blir en massa tjat om samma sak. om och om igen. Man tappar intresset när man inte längre är säker på om man är bra eller inte.
För det är allt som räknas. Var bra eller ge upp. Inget mellanting. Jag hatar medel. Jag är medel.
Jag fattar inte = Jag kan lika gärna ge upp, det funkar ändå inte.
så kan det gå.



Okej, det här tog helt fel vändning. KANSKE Johannes hade rätt när han sa att "du måste lära dig att bära skrivandet och inte låta skrivandet bära iväg med dig."
Jag hatar att ha fel.


I guess att ingen kommer fatta det heller...


Jag är inte bra. Jag är mer än bra. Jag är inte medel. Jag är så j*vla mycket mer än så.
Jag vet att du vet. Säg det. Nu. innan allting tar slut
För jag behöver det.