Faen, det känns ju. Rakt in i hjärtat eller vad som än sitter där inne.
Blogg - det borde väl vara en del av mig? för det borde ju egentligen skrivas saker om mitt liv här. Men en del av mitt liv är det inte. För inte ens här kan jag släppa alla alla känslor lösa och bara skriva exakt vad jag vill och känner. När blev jag en sån kontrollbehövande levade död? För det är så jag känner mig, brevid dig. Jag känns död, du kommer in i ett rum och helt plötsligt och utan förvarning så vägrar mina boldkärl att pumpa runt blodet. Jag stannar. Fem minuter skrivna av dig och jag sitter livrädd och skakar av... ja, något över huvud taget. Sjukligt länge sedan jag kände så här. Helt plötsligt är allt helt sjävklart. Saker ska KÄNNAS, rakt in och utan undantag. För att vara mig så är du ett stort undantag, jag tittar på dig och dömmer dig på tre sekunder. själlös och hjärtlös liten blondie som inte vet ett skit.  Och nej, du kanske inte vet ett skit och är urtypen av blodies, men du känner. Du är mer av en människa än vad någon annan jag vet är.
Och jag tror det är en bra sak.