"Du hatar fantasier, du är bunden av logik"
Jag hatar era drömmar, jag är bunden i mig själv.

Vet inte ens om jag kommer att trycka på knappen och få detta inlägget publicerat. Men det gör inget. Jag skriver det ändå. För min skull. Ingen annans, och jag lever också. För min skull. Ingen annans, för du har fel nyans. Jag hittar ingen mening med era val, men det gör mig inte sämre. Jo, det gör mig sämre. Men inte i mina ögon. Jag är som jag ville vara, en gång för länge sedan. Men den känslan fins bara innuti, och sysns inte alls utanpå. Du är elektricitet.
Är jag en dålig människa för jag inte lever för att hitta en kille?
Är jag mindre värd när jag inte vill diskutera människors värde?
Är jag en lägre stående varelse om jag hittar en mening i det många hatar?
Är jag hatisk när jag hatar det andra älskar?
Är jag ett ord som jag använder för mycket?
Är jag tunn som luft och du nästan perfekt?
Är jag för abnorm för att passa era normer?
Är jag precis som du?
Är jag jag?

Skulle bara bli en fråga egentligen. Men det blev fler. Och det handlade inte ens om det jag skulle vilja säga. Jag vill säga hur konstiga ni är.
Ni är konstiga för ni lever för att hitta någon annan som kan fylla era liv. Jag försöker fatta vad mitt fel är. Har jag ett fel? Förmodligen. Hur ser man skillnad på ovilja och rädsla? Jag vill har mer, men jag vill inte ha något av era alternativ. Egendesignad och felfri kommer du aldrig bli. Du kan inte stå upp emot min standard.
"höööög standard. Man ska ha hööög staandard."

Ibland så dör jag lite grann på att ingen kan halka och falla. Att ingen kan sticka utanför den inramning som är det enda vi vet. Ni lever i vintergatan och tror att det är något som ska firas. Det finns en rymd utanför, men den är kall. Och det finns inget syre. Men det är ingen ursäkt. Få ut mig från rutan. Jag vill inte vara kvar i en ram som skär sig mot min färg. Det känns inte rätt. Ni är inte rätt. Så här ska det inte gå till. Min kusin önskar sig en mobil och saker att ha när hon flyttar hemmifrån. Hon fyller 8. Säkerligen är hon övertygad om att hon ska gifta sig och då bli lycklig. Så fan heller. Var får man sån skit ifrån? Vem blir lycklig av att tvinga sig själv att stanna kvar hon en person för resten av sitt liv bara för att man har ett ring på sitt finger? Och varför ska man vilja gifta sig om det inte längre betyder något. Och varför är allt så meningslöst? Jag kan inte heller se mig gift, då är det mer troligt att jag skulle ta gift. Varför denna pessimism då? För att väga upp er optimism. Iskallt och menlöst.

Men vad ni än säger så kommer alla någon gång vara i behov av att vara en monoton robot, det känns bra.

[okej, känner att det är okej att lägga upp detta nu. Men nästan bara för att det var ett tag sen jag skrev det och pallar inte ha en massa utkast liggandes här ^^]