Någon som kommer ihåg det?
Nej, trodde väl det. Men ändå - en härlig tid. Helt underbart. Då man trodde att det man sa och skrev inte tolkades och togs personligt av folk. Men näää, då var det ju någon som inte lyssnade på kent och visste att det var en komplimang. Jaja, right back at you som man inte säger i Sverige. Min tumme är silverfärgad och resten finns inte. Ibland vill jag vara Sabrina. Hon hade en dålig dag och fick vrida tillbaka tiden. Tänk om jag vore en vecka yngre, eller till och med tre år yngre? Det hade varit lite extremt. Och exotiskt.
Jag har i alla fall köpt hårfärg nu, bara för att se till att man har något att göra i alla fall. Jag vill ha något annat men inget av era alternativ. Som sagt...
När ska jag börja skriva så att folk fattar vad det handlar om? Jag vet inte. Men detta får räcka så länge. För än så länge är det bara jag som behövs.

(
Just det! Glömde nästan att säga att jag va på sjukhuset idag. Första gången, om man inte räknar med när jag fick min arm gipsad. Helt sinnessjukt. Gick in dit och det var helt fine, sprang upp för två trappor (ja, vi hade kapplöpning upp... något problem med det?) och sen när man var uppe och kom in på av delningen mådde jag helt illa och kände mig på gränsen till svimfärdig. KNAS och GOS. Sen såg jag för övrigt min farmor med ostylat hår för första gången åsså. DET VAR KNAAAAS! HERREJäVLAR!

)